Hjälp mig. Jag måste härifrån..

Sista kvällen. Sen Alexander, äntligen, får jag pussa på dig!   

Mina hjärtan!   

Ensam efter att Milia har åkt till Frankfurt för att träffa Janna. Vill att hon kommer tillbaka NU! Hade världens mest awesomea kväll igår. Jag saknar redan Linafina.. Usch för att åka ifrån mina flickor. Det suger. Och min fina fina familj. Lillen, Lidija och Sebastian.. Usch vad jag kommer sakna er. Det är ju helt jävla sickt. Bläähk. Jag kommer gråta järnet och det är bara två jävla dagar kvar. TVÅ! Det är ju ingenting samtidigt som det är alldeles, alldeles, alldeles för länge. Men det ska bli så himla skönt att äntligen få komma hem. Som jag längtat. Lillan, Andri, Alexander, Mamma, Nelson, Joakim, Kusin, bästa Emma och Hanna..   Ååååååhh. Och mitt xbox! ÄNTLIGEN ska jag få spela. Ordentligt godis. KANELBULLAR! Kött, underbart saftigt kött. Auf Wiedersehen Deutschland!

Och jag ska, jag bara ska ha den här jävla jackan! Jag bryr mig inte, den ska bli min!! MIN MIN MIN MIN MIN! Wohoooo.

Snart bär det av mot Mainz och Lina. Där blir det middag med massa mys! Me like long time!

Gick upp halv ett. Herregud. Vart helt död imorse. But but, what are you gonna' do liksom? Imorgon ska det städas och tvättas, fredag åker vi till Mainz och träffar fina Lina. På lördag blir det pack plus ännu lite mer städ. Häng-söndag med mys med familjen och Emilia. Sen så POFF är det måndag och min sista dag i Tyskland. Hello Sverige, here komme ich.

Känner mig som Jovii nu, the kurdiano kock som bara vet hur man gör ris och kyckling. För ja, jag har precis gjort ris och kyckling, Jovan style! Det blev skit bra. Yeey. Nu väntar jag bara på dom andra så vi kan äta upp allt! Wohoo. Första gången jag gör både ris och kyckling utan att misslyckas. Jag är rätt nöjd med mig själv. Känner att Emilia får följa med mig ut sen för jag har verkligen gjort mig förtjänt av lite cancer nu när jag slitit så hårt. Så tack så mycket Jovii för att du lärt mig det enda du kan!  

Yes, nu händer det grejer. Och snart är allt över.. Overkligt. Men men, det är väl detta jag har väntat på? Dock kändes allt mycket bättre och lättare för tre månader sedan. Nu när det väl gäller så.. Nej. Jag vet inte. Det bara är inte alls. Inte ett dugg. Så det ska bli intressant. Känslokallt och känslolöst. Ångern sitter i halsen. Fast, nej. Men, jo. Det är synd då.