Oj, vad jag är trött på filmer, musik, och böcker.. Allt handlar det i slutändan om samma sak, oavsett genre så handlar det alltid om samma sak. ALLTID. Allt, handlar om det.. Jag är så trött på allt. Just det där lilla som i slutändan smutsar ner allt och alla. Alla strävar vi efter just det där lilla. Men varför? Varför vill man ha det där. Det där svåra. För det är svårt. Magiskt if you will. För det är ju magiskt. Det är helt otroligt vad det kan göra med en. Vad det kan få en att göra. Att vilja. Hur det kan förändra. Allt och alla. Till det sämre eller till det bättre. Eller bådeoch? Och varför vill man så himla gärna ha det? Den där drogen, kicken man får bara av att säga tre små ord. Som betyder så fruktansvärt mycket. Kicken man får av att höra det. Är det det som vi strävar efter? Är det det livet går ut på? Att få just den där kicken? För det måste väl ändå vara det enda som varenda människa har gemensamt? Det där målet. Att få den där kicken.

Och när vet man när man är drabbad? Smittad. Doomed. Hur vet man? Fjärilar i magen ja. Just det. Hur vet man när man får yttra några ord då? Hur vet man att det är okej? Finns det en tidsgräns? Det verkar så iallafall. Du kan inte säga det när du känner det, neeeeej nej. Du måste vänta. För säger du det för tidigt är det kört. Då är du en crazyperson och får klyschan "tack" sparkat tillbaka i facet.  För tidigt? När är för tidigt? Efter en vecka? Fyra månader? Ett år? Vem har rätten att säga att det är för tidigt? Eller för sent för den delen. Fast, nej skit samma.

Och vem är idioten som sa "Den ärligaste kärleksförklaringen blir aldrig sagd: Förtrållande varelse, jag älskar dig för min egen skull"?! För alla vet vi att när vi väl får ut den där "ärliga kärleksförklaringen", så är det enda vi vill, att höra samma sak tillbaka. I tystnad tror jag på att det är den ärligaste kärleksförklaringen, men jag tror aldrig att det är någon som blivit lycklig av att säga det, men inte fått något tillbaka. Eller? Prove me wrong, snälla.

Otrohet. Fysisk och psykisk. Bröllop. Skiljsmässor. Tillit och svek. "Tills döden skiljer oss åt.. Lyckliga i alla sina dagar.." Baaah. Jag är trött på den här leken.

Jaahapp. Då var det fel på magen denna gången då. UUuuh va det känns bra. Går på några konstiga droppar som gör mig helt super-yr, men dom tar iallafall väck illamåendet, dock inte helt! Och så några tabletter som tar bort värken i, ja, där vart det gör ont. Det är ju något fel hela tiden.   En så jävla röten månad! Usch usch usch. Vad jag kan minnas har det inte kommit något bra alls utav juli månad. Bara bajs rakt igenom. Jag längtar till augusti. Hoppas det blir en awesome  månad. Fast då åker Emma hem. Och så kommer det en finsk brud för att ersätta henne.. Hmpf. Jag hatar finskar och deras äckliga brytning. Så ja, jag är väldigt skepto. Nästan så skepto att jag skulle kunna tänka mig att dra Lillans-skepto-face på henne. Och då är man skeptisk vill jag lova.